DANIEL BELLANDER - VARGARNAS VARG
BKV-Blogg fick en massa underbara ord från BKV Norrtäljes skadade lagkapten Daniel Bellander som fortfarande befinner sig på sjukhuset efter den där olycksaliga händelsen i träningsmatchen mot Djurgårdens IF för elva dagar sedan. Man kan inte annat än lida med honom och jag tänker väldigt väldigt ofta på honom och hans familj. Var starka allihopa! Här kommer i alla fall Daniels egna ord om vad som hände och händer... och tack för att du delar med dig till Bloggen.
Har vi riktig tur så återkommer D-Bella med en krönika här på bloggen framöver, jag ser verkligen fram emot det. Killen skriver ju som en Gud, och påstår sig ha en massa tid över just nu :)
LYCKA TILL IMORGON!!
VARGHÖST
Jag tänkte skriva
några rader om mina tankar om olyckan, efter och vad som betyder något i ett
läge som det här. Skulle kännas ganska bra att skriva av sig allt som susar
runt i huvudet just nu. Svårigheten att koppla bort omvärlden och bara försöka
slappna av för att läka så bra som möjligt.
Jag tänkte börja med lite tankar om själva olyckan. Jag
kommer ihåg att jag hamnade i en löpduell och jag uppfattar att lumpan är på
väg ut. Som så många andra gånger försöker jag täcka undan motståndaren. Tyvärr
hinner jag inte hoppa undan själv. Jag hinner bara få upp högerbenet och sen
smäller det. När jag först sitter på gräset så uppfattar jag inte först att det
hänt något. MEN känslan när jag tittar ner på benet, sen på Henke och sist på
Swahn. Den bilden spelar upp sig i huvudet flera gånger varje dag. Det var det
värsta jag varit med om!
Jag ska inte stanna vid själva olyckan men jag vill passa på
att tacka alla inblandade. Bullen som var vid min sida, Eva-lena som lugnade
mig, Swahn som ringde till Mia, Bröderna som jag hela tiden fanns i närheten.
Självklart Djurgårdens sjukpersonal som gjorde det som behövdes med benet.
TACK! Det betyder mer än man kan tro att
det finns människor man känner igen och känner för i ens närhet när en sådan
sak händer. Det handlade mer om att försöka slappna av än något annat!
När jag väl kommit till sjukhuset så upptäcker man efter
första operationen att det inte bara är en benbrott. Jag har drabbats av något
som kallas för compartmens syndrom som kortfattat betyder att musklerna och
nerverna svullnar upp så pass mycket att de inte får något syre. Det blir då
ett enormt tryck i benet. Operation nummer två görs lördag morgon, samma dag
som man upptäcker det. Man öppnar då upp huden så att musklerna får syre
ordenligt. Man bestämmer att operation nummer 3 ska göras under onsdagen för
att sy ihop benet. Tyvärr för min egen del så har svullnaden inte lagt sig
tillräckligt för att sy igen hela. Man syr igen ena såret som är lagt längs
hela vadens insida. Nu har jag en öppning kvar på utsidan och en Operation
nummer 4 ska göras under måndagen där man förhoppningsvis syr igen det andra
såret.
Några tankar som slagit mig under de här dagarna är hur
mycket familj och vänner betyder när olyckor inträffar, i alla fall gör det så
för mig! När jag vaknade upp efter operation nummer två funderade jag på hur
fan ska jag orka med allt det här, det är ganska länge till jag kan spela
fotboll igen. Jag loggar in på facebook mitt i bedrövelsen och ser hur många
det är som bryr sig och vill stötta mig, samtidigt som hjärnan börjar fungera
och jag funderar på hur många andra det finns som har det värre. Den natten
bestämde jag mig för att göra allt i min makt för att komma tillbaka. Ni som
skrivit, kommit hit, hjälpt mig under olyckan. Det är sjukt hur mycket det har
betytt för mitt humör och min ork. Familjen har funnits här varje dag. Min
flickvän har varit ett enormt stöd och varit hos mig varje dag. Jag har läst en
del mail osv som får mig att bli tårögd tex Sirres facebookuppdatering, Henkes
intervju med redaktionen. Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka för att
ni tagit er tid och lust! TACK!
Nu har jag dravlat dåtid nu blickar vi framåt. Jag fick en
liten present av BKV med en utstyrsel som alla ledarna har och det satte fart
på hjärnverksamheten. Vad kan jag göra nu för att hjälpa till med något? Bara för att jag inte kan lira så är jag
fortfarande en i gänget och vill hjälpa till så gott jag kan. Jag har lite
funderingar på att finnas med på träningar och matcher och ge lite feedback
till speciellt backlinjen. Jag kommer få en ganska bra överblick på hur hela
laget jobbar. Nu menar jag inte att backlinjen är sämre, Henke är en om inte
bättre så lika bra mittback som mig själv. Jag är inte ett dugg orolig över
det. Men jag kan finnas där om jag ser något eller berätta hur jag tänker i
vissa situationer. Något måste jag FAN kunna, tror jagJ.
Jag vill vara en i gänget även fast jag inte är med hela
vägen. Jag känner på mig och har gjort det hela säsongen, vi har något bra på gång.
Vi är ett bra gäng där vi tar hand om varandra, inga grupperingar som kan vara
jobbiga, Vi umgås på helger. Vi är som en stor vargflock.
Jag ser fram emot att följa resten av säsongen från sidan
och vara med och ta upp den här gruppen till division 2. Martin Ekström var och
överraskade mig idag på sjukhuset (vart annars skulle jag vara)
Han berättade att han saknade grabbarna och den sammanhållning vi har. Han
jämförde den med Halmstad och då har han spelat i en hel del klubbar efteråt.
Jag tror vi har en sammanhållning i detta gäng som det inte finns i så många
lag. Vi kommer upp till träningen 1 timme innan och snackar skit, sitter kvar i
samma rum efter och snackar ännu mer skit. Utom jag, för jag är nykär ;) Skämt åsido.
Jag måste passa på att skicka en hälsning till coach Hauta som har gjort ett
drömjobb med den här gruppen. Han får alla spelare att växa, att få spelare att
tro på sig själva och känna att man är en bra fotbollsspelare. Fick höra idag hur det hade gått till i omklädningsrummet i
paus. Grejen är att jag visste exakt hur Peter skulle reagera och hur han
skulle lägga upp samtalet. Han är en klockren ledare och den bästa ledaren jag
haft. Vi ska självklart inte glömma Christer som är en otroligt begåvad
fotbollstränare. Men Peter har tagit gruppen under sina vingar så därför väljer
jag att ge extra cred till honom.
Jag tänkte avsluta med att säga att jag är stolt för att
vara er kapten för det här gänget och för de här tränarna. ”You´ll never walk
alone”
/Cap
"Legere et non intelligere neglegere est - Att läsa och inte förstå är att inte läsa"
Tack för att du besöker och läser bkvblogg.blogspot.com och välkommen åter
Mail: bkvblogg@live.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar