KAPTENEN TALAR

BKV-BLOGG TACKAR BELLA - SOM ÅTER IGEN LEVERERAR

BKV-Blogg kan åter igen stolt leverera mycket starka och rörande ord från vår skadade kapten Daniel Bellander. Och jag är jätteglad att du tar dig tid och skriver ihop dessa rader till oss, vi är ju alla så väldigt engagerade i dig och din rehab. Vi vill ju så gärna att allting ska gå bra för dig och stöttar dig givetvis på alla sätt vi kan.... åter igen, ett stort tack för dina varma rader. Skulle vilja ge dig en lika varm och go kram som mammsen just nu, men det får vi ta en annan gång ;)  

KÄMPA BELLA!!

VARGAVSLUTNING

Nu har det gått några veckor sen olyckan och om jag hade funderingar innan så kan jag lova att funderingarna kvarstår, nya som gamla! Jag fick frågan av bloggen om jag kunde skriva några rader om hur det går för mig, lite om vad människorna runt omkring mig betyder och  vad jag tror om avslutningen i serien. Jag tänkte lägga upp inlägget som jag gjorde sist, först berättar jag hur det går för mig och sen mina tankar om avslutningen i serien!

När vi sist hördes låg jag inför en operation nr 4 då jag hoppades på att man skulle kunna sy igen såret på utsidan av vaden. Nu gick det inte riktigt som verken jag eller läkarna tänkt sig. Det dök upp ytterligare komplikationer. Det blev ytterligare 3 operationer där man dels hade som mål att försöka stänga såret och även att man upptänkt och muskeln på utsida vad hade tagit så pass mycket stryk av att vara utan syre att den börjat dö. Under de 3 sista operationerna ”karvade” man bort en yta på ca 12 x 7 cm muskel från vaden. Det har medfört att jag har svårt att vrida foten uppåt. Paniken började sprida sig i hela kroppen och jag lovar er att nätterna var en ren pina under sista veckan på sjukhuset. Samtidigt hade jag redan bestämt mig för att jag skulle göra allt i min makt för att komma tillbaka till fotbollen. Är det något jag har lärt mig under mina 26 år så är det att analysera situationer. Jag försöker att inte hetsa upp mig i onödan utan ta in det som händer, analysera och fatta ett beslut. Jag tror att det har hjälpt mig och kommer att hjälpa mig igenom det som komma skall. Jag tror inte att jag mår bättre av att bryta ihop och tycka synd om mig själv. Jag mår bättre som människa om jag har något att sträva mot. Jag satte snabbt upp olika delmål och självklart det stora målet att kunna spela fotboll.

Onsdagen den 21 augusti är ett datum jag sent kommer att glömma. Kl 11.00 kommer läkaren in och berättar för mig att jag kommer få men för livet och att jag inte kommer kunna gå ordentligt. Hon frågade även om jag ville prata med någon psykolog för att lufta allt som började röra sig i huvudet. Här måste jag säga att jag är glad att jag har den viljan och det psyket jag måste ha. Jag kommer ihåg precis hur jag tänkte, när ska jag bryta ihop? Men istället började jag ta in och analysera igen. Jag tänkte: Det här är en läkare som för det första inte har opererat mig och för det andra inte känner mig. Stämmer det hon säger verkligen? Jag vägrade tro på det och tänkte för mig själv. Den där äckliga idioten ska få käka upp det hon nyss kommit in och sagt. Mamma var hos mig samtidigt som jag fick det beskedet och jag kommer ihåg att hon var lite frågande till hur jag kunde vara så lugn? Jag kan inte svara på det för jag ville inget annat än att spola tillbaka tiden och bytt ut mig innan olyckan. Men någonstans tror jag som jag skrev tidigare att jag tar in det läkaren säger och är inte rädd för att gå igenom förloppet. Redan 1 timme efter beskedet hade jag bestämt mig för att jag ska FAN visa er. Vilka är ni som säger att jag inte ska kunna gå igen? Absurt? Ja kanske men jag fungerar så. Jag har jävligt svårt för människor som bara ser hinder och inte lösningar. Samtidigt hade Pappa fått höra vad som hänt. Han tog kontakt med en granne som är en duktig läkare och jobbar på ett sjukhus i Stockholm. Han ringde direkt till Norrtälje sjukhus och ville veta allt om vad som hänt, gick igenom journaler osv. 2 timmar efter att jag fått besked om att jag inte skulle kunna gå igen fick jag ett SMS av grannen där det står att jag kommer att kunna spela fotboll igen, inte på elitnivå men lägre i divisionerna. Han skrev att det är mitt huvud och min vilja som kommer att sätta gränserna nu. Tänk er att få ett skitbesked om att man inte ska kunna gå till att två timmar senare få ett besked att man ska kunna spela fotboll igen?! Jag lovar er, sjuk känsla. På fredagen sydde man ihop såret och jag fick lämna sjukhuset den 24 augusti efter 25 dagar på sjukhuset. Skönt!

Det var återigen lite dåtid. I dagsläget väntar jag nu på att såret ska läka på vadens utsida. Därefter skickas jag till karolinska sjukhuset i Stockholm för att se vad som kan göras. Kan bli så att det blir en operation till, det återstår att se. Jag har genom kontakter genom mamma och pappa fått personer runt mig som jag litar på och får bästa möjliga vård. I fredags var vi inne hon Dr. Hans Törnqvist som doktorerat i skador som jag råkat ut för. Han läste min journal och sa även han att det fanns möjlighet att spela fotboll igen. Han skickade även vidare mig till en sjukgymnast på Södersjukhuset som jobbar med benbrott och kompartments syndrom. Nu har jag BKV´s naprapat och en duktig sjukgymnast i Stockholm. Nu känner jag mig trygg och kan fokusera på min uppbyggnad.

Jag måste passa på att tacka familjen som stödjer mig varje dag till 100%. Mia måste ha ett helvete här hemma som får leva med en gringubbeJ Mamma och pappa som har sett till att jag får bästa möjliga hjälp. Bröderna och syrran som hela tiden fanns vid min sida under sjukhusvistelsen och även nu. Självklart kan jag rabbla upp en hel drös men de som känner att de ska ta till sig min tacksamhet, gör gärna det!

Nog om mig och åter till det som spelar roll och det vi alla brinner för, Fotboll och BKV!

Nu vankas det avslutning i serien och vi har en 6 poängs ledning att gå på. Först och främst har vi Bele-Barkarby borta kl 17:00. Jag hoppas och tror att grabbarna är smarta nu och tar 1 match i taget. Jag vet att Peter printar in i deras huvud att vi tar en match i taget och inte tittar på hur serien kanske slutar. Det är 3 tuffa matcher kvar. Jag tror att nyckeln till att vi ska vinna är att vi gör det som den lagmaskinen vi har varit i några år nu. Vi har lite avstängningar och skavanker i truppen nu. Det är nu det gäller för andra att kliva fram och visa att vi har en bra grupp där vi respekterar varandra och cocherna. Med rätt inställning och att vi ger oss själva bra förutsättningar med sömn och kost tror jag på en 2-1 seger på söndag.

Jag har sett några matcher nu och jag tycker det märks tidigt i matcherna hur det ska sluta. Har vi den inställningen och sammanhållningen vi brukar ha så finns det inget lag i serien som är i närheten. Vi sätter en ordentlig press i motståndarnas uppspel och praktiskt taget käkar upp dem. Vi viker oss inte en tum i närkamperna och visar varandra vad vi vill med det här. Det är dessa matcher man vill spela och det vi tränat för sen i vintras när vi sprang runt i snö, blåst och minusgrader. Jag vill att grabbarna känner att vi först och främst gör det här för gruppen som jobbat stenhårt men även för klubbmärket vi bär på bröstet. Jag tycker inte att man ska fokusera på om något blir klart på söndag. Min bror Andreas sa några kloka ord häromdagen och det var att vi ska gå in och vinna de 3 matcherna som återstår och inte bry oss om något annat. Det vore skönt för kommande säsong att känna att vi går in med 3 avslutande segrar och en grym säsong 2013 för Vargarna. Jag tror, hoppas och vill att det ska gå vägen för vargarna. Jag älskar er!

Avslutningsvis måste jag passa på att tacka bloggen för allt slit han lägger ner på oss. Grymt kul att glida in efter matcherna och läsa vad han tycker och om man fastnat på bild. Nu hoppas jag att alla runt omkring laget stöttar grabbarna hela vägen. Va positiva och glada så kommer det här gå vägen!

/Cap

 
"Legere et non intelligere neglegere est - Att läsa och inte förstå är att inte läsa"
Tack för att du besöker och läser bkvblogg.blogspot.com och välkommen åter
Mail: bkvblogg@live.se